Fängslad

Slutspurt inom produktionen! Vi är så nära, så nära. Vi bestämde oss för att dra ner på innehållet lite, effektivisera det hela och valde därför bort några komponenter. Det hela programmet är nu lite drygt 30 min, helt okej tycker vi. Vi har spelat in alla prator, fixat med ljudnivåer och nu är det bara smått finpill kvar. Jag tror det till och med kan bli ganska bra.

Det är alltid svårt att göra prator, men förhoppningsvis låter vi helt okej. Men det kan vara vår störta akilleshäl. Nu är det bara om vi ska ha med den på festivalen eller ej. Det borde man kanske? Vi måste lämna in mail snart i så fall, någon gång idag. Jo det måste man nog.  

Oooopsie. Det här med bloggande...det är inte alltid helt lätt att komma ihåg. Man är så upptagen med annat, men här kommer i alla fall en uppdatering:

Tillägänglighetsfrågan är en jäkla djungel, så därför bemöter vi den som sådan också. Självklart gör vi en del research, men vi vill möta de olika frågorna relativt "rena" så att vi bit för bit nystar upp nya fakta, ledtrådar och liknande. Så att problematiken i programet blir lite klarare för varje grej vi presenterar, det är åtminstone tanken.
Hittils har vi pratat med:

DHR
ansvarig för tillgänglighetsfrågorna på kommunen
Byrån mot diskriminering.

Vi har också planer på intervjuer med Handisam, verksamma inom politiska handikapsfrågor, tekniska kontoret och potentiellt även ansvariga för marschen för tillgänglighet.

Utöver det så har vi gått på ett mer personligt plan hos oss själva och prövat vara handikappade själva. På Syncentralen på Vrinnevisjukhuset fick vi en snabbkurs och utrustning till att vara blind, och så fick vi långa rullstol av Tomas Åkerberg. 
Och vi har rullat på och försökt spela blind rätt bra, och har försökt att förmedla upplevelsen så bra vi bara förmår. Inte alltid helt lätt när man ska tänka på annat, men jag tycker vi ändå har gjort ett gott jobb.

Vi har bytt spår, det gick inte alls bra med det förra, det kapejsade, sjönk och gick i tusen bitar. Sedan dess har vi velat fram och tillbaka men nu har vi äntligen bestämmt oss... Det blir en volvo. Nej om man ska vara lite mer seriös så har vi till slut hittat vår inriktning, vi har tänkt göra en pdroduktion om tillgänglighet i stan och allmänna byggnader för handikappade. Detta kommer att ta form av ett audioreportage där vi intervuar kommunen, drabbade, experter och liknande, vad som görs, vad som måste göras och vad det får för konsekvenser för samhället. Vi kommer även själva att pröva på att vara  rullstolsbundna och blinda, och ge liverapporter och kommentarer efteråt hur den upplevelsen är.

Väl mött!

Jaha, det ser inte så ljust ut. Vi pratade med chefen på Frivården i Norrköping idag och vi fick reda på att ett samarbete tyvärr inte är möjligt. Det vi fick tillåtelse att göra är att sätta upp en lapp på deras kontor och få kontakt med några frivilliga och samarbetsvilliga på det sättet, men det känns ju minst sagt som en ganska osäker metod.

Vi mailade och fick svar från vår kontaktperson på RFS (Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare) som skulle vidarebefodra vår förfrågan om att kanske kunna komma i kontakt med några tidigare intagna via RFS. Det känns ju lite som en chansning, men det skadar inte att fråga.

Så ja, vi får se vad som händer. Det blir väl kanske till att överge den här projektidén och hitta på något nytt. Vilket känns ganska jobbigt, speciellt med tanke på att vi snart är inne i december...

Ett samtal, det är så enkelt. Men vi har väntat, jag antar att vi letar en inspiration som inte egentligen vill visa sig så vi har skjutit upp det utan egentlig anledning. Men idag tog vi tag i det, och ringde frivården, för att se om någon som tidigare har suttit inne vill skriva istället.

Kan väl säga att så inte mycket har hänt egentligen, chefen var på semester och är det i en dryg vecka till, inga beslut kan så klart inte tas utan denne. Men det betyder ju ändå att det fortfarande finns en god chans till ett sammarbete, men man kan ju inte påstå att det går särskillt snabbt i den byråkratiska världen. Att försöka maila med frivården tycks dessutom helt hopplöst, så det är snällt att vänta tills ansvarig är på plats igen.

Men det är trist att projektet aldrig riktigt kommer igång.   

Ajdå. Fick ett mail häromdagen från Kriminalvårdens huvudkontor, fastän vi inte hade skickat något till dem personligen. Någon måste ha skvallrat. Kontenan av det hela kan väl översättas något sånt här: Ni kan inte göra ert projekt med någon som sitter inne i någon anstalt. Det är inte så de jobbar. Och då blir väl vår spontana reaktion...varför inte då? Vad är de rädda för ska hända, att fångarna får en stund för reflektion, kanske till och med lite rehabilitering genom skrivandets ädla konst? Är inte det en av de främsta anledningarna att fängelseanstalter faktiskt ser ut som de gör?

Nu ligger vårt hopp i att hitta någon i Frivården som kan tänka sig att skriva, och det är så klart inte fyskam. Men det är ju inte alls lika sexigt, det var mer tänkt som ett komplement från vår sida, snarare än själva huvudpoängen. Men om vi ber riktigt snällt igen så kanske de ångrar sig, och kanske kan rucka på reglerna lite grand istället för standardsvaret: Nej. Det är ju ett väldigt positivt projekt?


Varför är det ok att till exempel sätta upp pjäser på fängelser, en fin och utvecklande konstform i sig absolut, men då vi ber fångarna att inte dirigeras och istället producera något efter eget huvud så är det nej direkt?

Jakten på samarbetspartners fortsätter.Vi har lagt ut trådar lite här och var, och hoppas att någon ska nappa vad det lider. Vi har i nuläget fått ett nej tack från en anstalt, väntar på svar från två andra och har även börjat söka mailkontakter till fler. Vi har även skickat mail till både Kriminalvården och RFS, förhoppningsvis kan de hjälpa oss med ett välbehövligt "efter fängelset" perspektiv då de bland mycket annat har övervakning, respektive civil övervakning på sin lista över arbetsuppgifter. Men än så länge är det mest att ordna upp detaljer runt omkring och vänta och se vad vi kan få för resultat.

Vi har uppdaterat utseendet  på vår blogg! Det är vår gode vän Emily på emilyphoto.blogg.se som står för den nya designen, och vi är mycket nöjda och glada. Tycker ni att ni också behöver uppdatera er bloggdesign så rekomenderar vi absolut att ni klickar er in på hennes sida. 

Hej och välkomna till vår blogg!

Vi är två studenter vid Linköpings universitet, Campus Norrköping som går magisteråret på utbildningen KSM (Kultur Samhälle Mediegestaltning). Som magisterprojekt hade vi tänkt producera en bok på temat svenska fängelser och dess intagna. Tanken är att vi ska låta de intagna berätta genom antingen intervjuer eller egen skriven text hur livet innanför murarna ser ut jämfört med den mediala och generella bilden av det svenska fängelselivet. Vidare tycker vi det är viktigt och intressant att få ta del av de intagnas tankar om hur man förändras som människa när man sitter inne, hur man påverkas psykiskt och rent emotionellt.

För att få en bättre inblick om vad vårt projektarbete går ut på har ni möjligheten att läsa vår projektansökan. Vi skriver även en D-uppsats med fängelsekultur som tema men den här bloggen kommer endast handla om produktionen. Vi vet att det är mycket text men det går ju att bara skumma igenom om man känner för det.

Projektansökan

Våld, broderliga band och tappade tvålar. Det är några av de mer uppenbara saker man kommer att tänka på när man hör ordet fängelse. Det finns många fördomar och förutfattade meningar när det gäller fängelser och den hårda miljö den förknippas med, främst grundat på otaliga amerikanska filmer som alla skildrar fängelsemiljön på ett liknande sätt. Vi har alla fått ta del av våldtäkterna i duschen, upploppen, rymningsförsöken, ångesten i isoleringscellerna och låt oss inte heller glömma morden och misshandeln som tycks vara en del av fängelsevardagen. En annan aspekt som man ständigt påminns om är de etniska grupperingar och motsättningar som existerar innanför murarna, vilket ofta kan leda till otrevliga situationer.

Skildringar av fängelser och dess fångar är intressant eftersom att det kan resultera i fascinerande studier av det mänskliga psyket och mänskligt beteende. Hur detta kan skildras i en amerikansk tv-produktion kan på förhand tyckas givet, just därför är det spännande att analysera en populärkulturell produktion om just detta ämne för att se om det kanske bjuds på några överraskningar och om det avviker från den givna skildringen. I Sverige däremot tros de intagnas situation vara annorlunda, det finns en uppfattning om att svenska fängelser, i relation till de amerikanska motsvarigheterna, är lite ”lyxiga” där de intagna har mer bekvämligheter. Men hur är verkligheten och hur tror de intagna själva att samhället ser på dem?

Produktion

Alla har väl egentligen en åsikt om kriminella och de svenska fängelser de sitter i, att straffen är för mesiga, maten för lyxig, våldtäktsmän borde kastreras och så vidare. Men inblicken i svenska fängelser är inte så stor, det är i alla fall inte lika exponerat som de amerikanska fängelserna och fängelselivet. Ett fåtal försök har gjorts i fiktiva skildringar för att synliggöra fångar i svenska fängelser, produktioner som filmen Vägen ut av Daniel Lind Lagerlöf och Lars Noréns teaterpjäs 7:3 är exempel på detta. Av någon anledning tycks det inte finnas ett lika stort intresse för att visa och skildra fängelseliv som i USA. Vi däremot tycker det är intressant att skildra hur det kan vara på ett svenskt fängelse och få ta del av de intagnas vardag. Ett bra sätt att göra detta är att låta de intagna själva berätta om sitt liv i fängelset. Detta anser vi vara mest lämpligt att göra genom tryckt text och närmare bestämt en bok. Syftet med denna bok är att låta ett antal frivilliga fångar uttrycka sig i text genom att till exempel skriva om en specifik händelse eller känsla som beskriver fängelsevistelsen, en annan form kan vara dagbok eller bloggskrivande som självklart ger en mer detaljerad bild av vardagen. Det är även tänkbart att skriva något om hur fängelsevistelsen har förändrat en som människa, vilka drömmar och visioner kan man ha för sitt framtida liv? Har man förändrats eller vill man förändras?

Det är av stor vikt att de intagna får ge sin bild av livet innanför murarna för att få en mer nyanserad uppfattning om deras vardag. Genom att göra detta kan man jämföra med den uppfattning/bild som allmänheten och populärkulturen har. För att vi ska kunna skapa oss en nödvändig förförståelse för innehållet i boken kan det var nyttigt och intressant att intervjua några av de intagna, eller att åtminstone personalen på anstalten kan göra detta om de intagna inte har möjlighet.

Det är även intressant att undersöka möjligheten om att skapa ett samarbete med KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället) och få kontakt med tidigare intagna, har de några berättelser att delge och hur ser de på sin fängelsevistelse i efterhand?

En intressant och viktig aspekt av att jobba med en bokform är att vi kan fokusera på att vidareutveckla vår roll som kultur- och medieproducenter, istället för att skapa innehållet vill vi ha en övergripande kontroll över det. Vår uppgift kommer snarare bestå av att vara den omtalade spindeln i nätet, att kontakta och behålla kontakt med fängelser och tryckerier, ordna med PR och budget och självklart slutligen sammanställa allt till en färdig enhetlig produkt.

I och med att vi utför ett projekt med ett fängelse är det givetvis viktigt att vi tänker över vilka etiska frågeställningar som kan uppstå. Vi har inte tänkt tillåta att något brottsoffer hängs ut utan deras godkännande, och inte heller andra som sitter i fängelset. Om någon av fångarna vill berätta om en självupplevd händelse i fängelset är det givetvis upp till dem själva, men det betyder inte att andra inblandade i händelsen vill synas och medverka i boken. Vi måste också undvika att ta ställning i brottsutredningar och domar, genom att vara tydlig med att det är författarnas egna åsikter som framförs. Om det visar sig att det finns ett kommersiellt intresse kring boken får vi självklart begrunda till vem och vilka pengarna ska gå (om det är fängelset, författarna, någon brottsofferorganisation eller något liknande), det är något som känns lite oklart i nuläget och behöver i så fall diskuteras vidare.

Uppsats

Uppsatsen tar avstamp i en amerikansk tv-produktion, skapad av tv-bolaget HBO, närmare bestämt fängelsedramat Oz. Denna tv-serie utspelar sig i ett amerikanskt högsäkerhetsfängelse vid namn Oswald State Correctional Facility (även kallat Oz vilket alltså gett serien dess namn) men fokuserar på fångarna i avdelningen kallad Emerald City. Dessa fångar utgörs av en intressant blandning människor från olika kulturella bakgrunder, som alla (med några få undantag) socialiserar sig inom diverse grupperingar. Oz har gjort sig känd för att innehålla väldigt våldsamma inslag.

Vi tycker att det är intressant med gruppdynamik samt att man samlar dessa flertalet olika minoritetsgrupper, tar dem från deras naturliga kulturella miljö och placerar dem i en mycket mer hård och fientlig miljö. Alla fångar på denna avdelning är där på mer eller mindre liknande villkor och därför är det extra intressant att se hur dessa grupper interagerar med varandra och hur dem kan tänkas placera sig inbördes inom en hierarkisk maktordning. En annan aspekt av tv-serien är hur de etniska grupperna och minoriteterna skildras, spelar man på tittarnas förutfattade meningar om dessa grupper och gör dem till stereotyper eller är karaktärerna mer mångfacetterade än så? Är varje karaktär sin grupp eller går det att utskilja en tydligare individualism som går utanför de på förhand förutfattade ramarna?

I nuläget planerar vi att se och analysera de två första säsongerna av Oz (sammanlagt 16 avsnitt) eftersom vi uppskattar det vara en bra grund för att få en god inblick i de olika karaktärerna samtidigt som vi tror oss få en ordentlig överblick över den rådande situationen i tv-serien. Vi är inte intresserade av en narrativ analys annat än om någon enskild eller speciell händelse får en stor betydelse för en grupp eller karaktär.

Puh! Det var mycket text...så här kommer en rolig kattbild för att lätta upp stämningen!